Därför ska nationalekonomer inte besluta om skatter

Vi har de senaste dagarna fått höra att flera nationalekonomer beklagar att fastighetsskatten avskaffades. Hela resonemangen handlar om nationalekonomi och hur bra en fastighetsskatt ska vara för staten, för marknader.

Men inte med ett ord berör nationalekonomerna fastighetsskattens oerhört negativa effekter för enskilda individer:

• skatt på en tillgång som inte genererar medel att betala skatten med
• skatt som ökar därför att grannar som flyttat därifrån fått mycket betalt
• skatt som missgynnar den som inte längre har en hög inkomst - läs pensionärer

Att nationalekonomer inte har till uppgift att värna om enskilda individer, utan har som akademisk uppgift att diskutera hur statens ekonomi sköts bäst är väl en sak. Men de journalister som intervjuat fastighetsskattsvurmare verkar inte vara speciellt kritiska eller villiga att ställa frågor om hur nationalekonomernas favoritlösning - återinförande av fastighetsskatten - skulle påverka pensionärer, eller hur funktionellt det är med en beskattning som ökar därför att tidigare grannar fått inkomster av försäljning.

Den enda form av fastighetsbeskattning som kan vara moraliskt försvarbar - med hänsyn till "granneffekten" - är att beskattningen bara baseras på innehavarens köpeskilling. Då skulle pensionärer som köpt bostaden för decennier sedan inte drabbas av att grannar säljer till mångdubbla belopp! En sådan poll-tax finns t ex i Storbritannien, där just den EGNA köpesumman utgör grund för beskattning, inte vad tidigare grannar fått betalt.

---

SvD, SvD, Expressen

---